Sitter med lurar i öronen och lyssnar på musik som påminner om min fina, underbara mamma.
Jag hade precis börjat lära känna min mamma när hon dog. Det hade tagit hela mitt vuxna liv att få en hyfsad relation till henne.
Livet går vidare, det gjorde det samma sekund som hon försvann. Ibland kommer det över mig att hon är död, att jag ALDRIG mera kommer att få se, höra och känna henne. Att mina barn aldrig kommer att få sin mormor tillbaka. Elias vet inte ens vem hon är. Jag skulle göra vad som helst för att jag skulle bara få höra hennes röst en enda gång till.
Ingen kommer någonsin förstå hur jag känner. Men ibland önskar jag att att mina nära och kära skulle fråga mig hur jag mår och fråga mig om saknaden och sorgen efter min fina mamma. Att prata om tiden efter hennes död, som för mig var väldigt ensam. I min värld ställer man upp för vänner och familj, oavsett om dom gör rätt eller fel. Som familj ska man inte döma någon, man ska stötta oavsett. Att man kämpar för att stötta personen i fråga, även om det är tufft. Jag har många underbara människor i mitt liv som som stöttat mig efter mammas död. Men dom som jag verkligen behövde fanns inte alls. Hon som jag behövde mest av allt, gav mig inte ens en kram på mammas begravning. Det gjorde mig så otroligt ledsen, det vet jag inte ens om jag kommer att kunna glömma.

Jag försökte vid ett tillfälle i höstas att prata med en annan viktig person i mitt liv. Om tankarna och funderingar jag haft om våran relation och varför hon och hennes familj inte funnits där när jag separerat från min man och hela mitt liv var upp och ner. Men hon fixade inte att prata om det, men istället för att säga det så började hon prata om sina blommor som stod i köksfönstret, om hur hon hade lyckats rädda dom, för dagen innan hade dom nästan varit döda. Så bra gick det. Där gick jag ju på en nit. Jag hade verkligen tagit mig mod att försöka prata med henne, men blev totalt avvisad. Men då dyker ju en stor fråga upp i mitt huvud; varför?? Bryr hon sig inte eller klarar hon inte av att prata om känslor??? En sak är säker; jag kommer aldrig mera prata om jobbiga sker med henne.

Jag vet att många av mina nära och kära läser det här. Det får mig att hoppas att dom någonstans ska ta sig mod till sig och PRATA med mig.
Jag kan inte begära att alla ska vara lika öppna som mig och att alla inte har samma behov av att prata om saker som jag, men att för min skull ska kunna göra det.