Sitter med lurar i öronen och lyssnar på musik som påminner om min fina, underbara mamma.
Jag hade precis börjat lära känna min mamma när hon dog. Det hade tagit hela mitt vuxna liv att få en hyfsad relation till henne.
Livet går vidare, det gjorde det samma sekund som hon försvann. Ibland kommer det över mig att hon är död, att jag ALDRIG mera kommer att få se, höra och känna henne. Att mina barn aldrig kommer att få sin mormor tillbaka. Elias vet inte ens vem hon är. Jag skulle göra vad som helst för att jag skulle bara få höra hennes röst en enda gång till.
Ingen kommer någonsin förstå hur jag känner. Men ibland önskar jag att att mina nära och kära skulle fråga mig hur jag mår och fråga mig om saknaden och sorgen efter min fina mamma. Att prata om tiden efter hennes död, som för mig var väldigt ensam. I min värld ställer man upp för vänner och familj, oavsett om dom gör rätt eller fel. Som familj ska man inte döma någon, man ska stötta oavsett. Att man kämpar för att stötta personen i fråga, även om det är tufft. Jag har många underbara människor i mitt liv som som stöttat mig efter mammas död. Men dom som jag verkligen behövde fanns inte alls. Hon som jag behövde mest av allt, gav mig inte ens en kram på mammas begravning. Det gjorde mig så otroligt ledsen, det vet jag inte ens om jag kommer att kunna glömma.

Jag försökte vid ett tillfälle i höstas att prata med en annan viktig person i mitt liv. Om tankarna och funderingar jag haft om våran relation och varför hon och hennes familj inte funnits där när jag separerat från min man och hela mitt liv var upp och ner. Men hon fixade inte att prata om det, men istället för att säga det så började hon prata om sina blommor som stod i köksfönstret, om hur hon hade lyckats rädda dom, för dagen innan hade dom nästan varit döda. Så bra gick det. Där gick jag ju på en nit. Jag hade verkligen tagit mig mod att försöka prata med henne, men blev totalt avvisad. Men då dyker ju en stor fråga upp i mitt huvud; varför?? Bryr hon sig inte eller klarar hon inte av att prata om känslor??? En sak är säker; jag kommer aldrig mera prata om jobbiga sker med henne.

Jag vet att många av mina nära och kära läser det här. Det får mig att hoppas att dom någonstans ska ta sig mod till sig och PRATA med mig.
Jag kan inte begära att alla ska vara lika öppna som mig och att alla inte har samma behov av att prata om saker som jag, men att för min skull ska kunna göra det.

jag ska tillägga att bloggen är under konstruktion.

Jaha, då var det lite sjukstuga igen då.
Agnes vaknade 4 i natt och bara skrek, hade jätte ont i magen, strax efter började hon spy. Tog tempen på henne, låg precis under 38. Men vi somnade om rätt snabbt.
Agnes fick 5 års vaccination igår, så jag tror att det är därför hon mår så här.
Idag så har hon lite feber men inge mera kräk.

Har blivit en inne dag idag. Vi har lagt pussel till förbannelse och sen så har barnen sovit i nästan 3 timmar. Då passade jag på att titta på mina älskade serier. Idag var det Grey´s Anatomy och The Vampire Diaries som gick av stapeln. Har ett avsnitt av Private Practice att se oxå. I lover internet och alla olika amerikanska sidor där man kan streema ifrån, istället för att ladda hem.
Helgen ska spenderas av jobb och barnledigt. Ska bli sååååå skönt att få lite sovmorgon på söndag.

Ne nu ska jag passa på att träna lite innan jag hoppar in i duschen.

Igår var jag bjuden på tjejmiddag hos min kusin. Super mysigt med lite lyx mitt i veckan. Bjöds på god mat och det bästa sällskapet man kan tänka sig lite.

Idag jobbar jag åter igen lång dag, känns som jag knappt träffat min familj senaste dagarna. Men ikväll blir det massa mys. Imorrn ska barnen få vara hemma från dagis, tänkte vi skulle baka semlor.

Med risk för att trampa nån på tårna; förstår jag inte riktigt jur man kan jobba heltid när man har små barn. Jag tycker det är pest när mina barn varit långa dagar på dagis mer än nödvändigt. Jag kommer inte jobba heltid på det närmsta 10 åren.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag har stort behov av att få vara själv. Att få göra efter hur jag vill och tänker. Det uppskattas inte alltid av min man.
Att jobba näst intill heltid, ha 2 ungar som man ska ge full uppmärksamhet till och sen försöka ge närhet och kärlek till maken, är fan inte lätt. Tyvärr är det ju så att maken kommer i sista hand. Men va gör man när barnen, allrahelst sonen vill ligga tätt(helst på) bredvid när vi sover?? Då vill man vara i fred den lilla egna tiden på dygnet man har.
Nu tänker ni säkert; men varför låta sonen sova i våran säng?? Jo det ska jag tala om: jag fick aldrig närhet och kärlek eller fick känna trygghet när jag var liten så det tänker jag ge mina barn. Vill dom sova hos oss tills dom är stora så får dom göra det. Kärleken till mina barn är större än allt.
Folk kan tycka att jag är hemma för vård av barn ofta och mycket. Åh dom förstår inte hur man har råd. Klart som fan man förlorar en jävla massa pengar, men det är det helt klart värt. Att veta att jag ställt upp för mina barn i vått och torrt när dom va små är det viktigaste för mig. Pengarna är inget värda, utan tiden och omsorgen för mina barn.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Klostergatan,Uppsala,Sverige