Jag är inte kaxig, det är bara försvar...
Jag är inte döv, jag lyssnar bara inte på skitsnack ...
Jag snackar inte skit, jag säger bara sanning...
Jag är inte egoist, bara självsäker...
Jag är inte elak, bara ärlig!!!
onsdag 10 november 2010
Nu vänder vi blad...
Startar nu en ny blogg som handlar om början på resten av mitt liv.
Nu går jag in i en ny fas i mitt liv och det med öppna armar.
Vem hade trott att livet skulle ta en sån här vändning?
Vem hade kunnat tro att jag & barnens far skulle hitta tillbaks till varann??
Inte jag iallfall.
Hade nån sagt till mig för 3 månader sen att det skulle bli vi igen, hade jag skrattat personen rakt i ansiktet och trott att denne var tokig.
Men va händer?
Jo mycket riktigt, efter att ha suttit en kväll och bara pratat, gråit och pratat, gråtit och pratat och gråtit, bestämde vi oss för att göra ett nytt försök. Med mycket rädsla, längtan, kärlek, skratt och gråt går vi nu vidare i livet tillsammans och med varandra.
Finns det en minsta liten känsla kvar, måste man gör allt man kan för att försöka få det att fungera.
Om det nu inte skulle hålla kan ingen komma och säga att vi inte försökt in i det sista.
Vi har fortfarande mycket att jobba på, mycket att prata om och mycket att ta igen. Men tillsammans löser vi det.
Separationen var ett måste från min sida. Jag hade inte kunna varit kvar en sekund till i det livet jag levde. Jag behövde tid för mig själv. Tid att hitta mig själv och förstå vad jag vill här i livet. Jag behövde utvecklas och bli Linda, inte bara mamman & fru Linda. JAG BEHÖVDE BLI JAG. Men en sak insåg jag; det var att jag inte kan leva ett liv utan barnens far, men jag kanske inte kommer att kunna att leva ett liv med honom heller. Men att han är mannen i mitt liv, det vet jag.
Det man inte får glömma bort att det inte går att förändra en människa, det är bara att acceptera människors fel och brister. Alla är olika. Förändringen ligger hos en själv.
Nu försöker vi hitta tillbaks till varann, pussla ihop vardagen med 2 boenden och 2 barn. Men allt går, bara man vill.
Nu går livet vidare och vi med det.
Nu går jag in i en ny fas i mitt liv och det med öppna armar.
Vem hade trott att livet skulle ta en sån här vändning?
Vem hade kunnat tro att jag & barnens far skulle hitta tillbaks till varann??
Inte jag iallfall.
Hade nån sagt till mig för 3 månader sen att det skulle bli vi igen, hade jag skrattat personen rakt i ansiktet och trott att denne var tokig.
Men va händer?
Jo mycket riktigt, efter att ha suttit en kväll och bara pratat, gråit och pratat, gråtit och pratat och gråtit, bestämde vi oss för att göra ett nytt försök. Med mycket rädsla, längtan, kärlek, skratt och gråt går vi nu vidare i livet tillsammans och med varandra.
Finns det en minsta liten känsla kvar, måste man gör allt man kan för att försöka få det att fungera.
Om det nu inte skulle hålla kan ingen komma och säga att vi inte försökt in i det sista.
Vi har fortfarande mycket att jobba på, mycket att prata om och mycket att ta igen. Men tillsammans löser vi det.
Separationen var ett måste från min sida. Jag hade inte kunna varit kvar en sekund till i det livet jag levde. Jag behövde tid för mig själv. Tid att hitta mig själv och förstå vad jag vill här i livet. Jag behövde utvecklas och bli Linda, inte bara mamman & fru Linda. JAG BEHÖVDE BLI JAG. Men en sak insåg jag; det var att jag inte kan leva ett liv utan barnens far, men jag kanske inte kommer att kunna att leva ett liv med honom heller. Men att han är mannen i mitt liv, det vet jag.
Det man inte får glömma bort att det inte går att förändra en människa, det är bara att acceptera människors fel och brister. Alla är olika. Förändringen ligger hos en själv.
Nu försöker vi hitta tillbaks till varann, pussla ihop vardagen med 2 boenden och 2 barn. Men allt går, bara man vill.
Nu går livet vidare och vi med det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)