Nu har vi flyttat ihop på riktigt. Jag och min man eller blivande ex-man då vi faktiskt ansökte om skillsmässa för några månader sen. Men vi får se hur det blir med den saken.

Jag kan ju inte säga att allt är en dans på rosor direkt. Vi har bråka rätt mycket på sista tiden. Om saker som inte behöver tjafsas om, men även saker som får mig att må riktigt riktigt dåligt. Det var just en specifik insident som hände för nån vecka sen och efter det tycker D att jag bara klagar på allt han gör, att jag inte ger honom nån kärlek. Men hur ska jag kunna ge honom kärlek och närhet när han gör saker som sliter sönder mig inombords??
Hur ska jag kunna ge kärlek till nån som får mig att må dåligt för vissa saker?? Som får mig att känna känslor från min barndom och uppväxt?? När jag blir sårad och besviken så släpper jag inte in nån av rädsla för att blir sårad igen.

Nu undrar ni säkert varför jag då är kvar hos honom när han får mig att må dåligt. Men det ska jag berätta; det är enklet: Jag älskar ju honom. Han är pappa till mina barn. Jag kan inte se mig själv med någon annan. Han känner mig utan och innan.
Nu är det ju inte så att vi lever i nåt kärlekslös förhållande där vi är osams dygnet runt. Men båda går liksom lite på helspänn och bara försöker vara perfekt i den andres ögon bara för att inte starta mera tjafs.

Men nu har allt lagt sig och allt är super och som jag skrev, nu är vi sambos, på riktigt.
Den 1a mars blir vi sambos på riktigt då vi flyttar in i nya lägenheten på Tövädersgatan. Ska bli superskönt att få börja om på riktigt i en helt ny lägenhet för båda två.